weesterlund

Det började när jag var liten.

Under hela min skolgång har jag varit mobbad. Jag har vart den snälla personen som varken vart bäst eller sämst i skolan. Hände det något sa jag inget, samma sak om någon går på mig.

Det leder då till att folk utnyttjar det genom att gå på mig och även mobbar mig. Jag gick i 2:an när allt började. Som många andra personer har man ett "gäng" som man är med. Alla i gruppen var ungefär som mig och vi gjorde aldrig något dumt. I den gruppen så var det jag som blev utsatt av andra i klassen. Dom sa taskiga saker och slog mig med pennan i huvet hela tiden vilket jag då tyckte var väldigt jobbigt och tyckte att det gjorde ont.

När jag skulle börja 7:an så fick jag med min min "grupp" och även en av dom som vart taskiga mot mig. Jag trodde då att det inte skulle göra något för det blev nästan som att börja om.... Trodde jag......

Till en början trivdes jag jättebra och tänkte, fan vilken bra klass jag hamnat i! Men sen gick det tillbaka till de gamla vanliga, personer i klassen började gå emot mig. Men min mentor tyckte inte att det var så jobbigt. Allt blev bara värre och värre. Vi var 9 tjejer och 16 killar i klassen. Först bytte en av mina kompisar klass, efter det bytte en till och sen bytte 2 till klass. Vilket betyder att alla jag var med hade bytt klass. Dom bytte då de tyckte att klassen var töntig. Det var tillslut bara jag och 4 andra tjejer, men tjejerna som var kvar hade ju vart en grupp sedan i början. Jag började då umgås med dom vilket inte verkade vara uppskattat. Jag blev utfryst, dom vände ryggen mot mig, lämnade mig.

Jag blev alltid lämnad kvar i matsalen, frågade jag vart dom gick och dom berättade de så var dom aldrig där. Det slutade med att jag var helt själv. Men jag sträckte på ryggen och tänkte att detta ska jag klara av. Men jag gick till min mentor och berättade. Men hon sket i det, och jag har även fått höra att hon var på tjejernas sida och "ville" att jag skulle frysas ut.

Men jag gick till rektorn och även kuratorn. Trots detta så skolkade jag aldrig från skolan. Min mentor skällde ut mig för att jag gick till rektorn, vilket min mentor fick skit för sen. Jag mådde så sjukt dåligt och även mina föräldrar.

Det slutade med att mina föräldrar ringde till rektorn och gick dit på flera möten, tillslut så gick allt igenom och jag fick byta klass 3 månader innan vi slutade 8:an.

I den nya klassen trivdes jag bra till en början, där hade jag 1 väldigt nära vän som jag alltid var med. Personerna som gick i min förra klass berättade för dom i den nya klassen vad dom skulle göra för att få mig ledsen. Självklart så hängde dom på. Men denna gången så tryckte dom "bara" ner mig i snön, slängde in mig i väggar och var allmänt taskiga. Tack vare att jag hade min enda vän där i klassen räckte det för att jag skulle klara av att stå ut med detta i 1 år och 3 månader.

När jag skulle börja gymnasiet så tänkte jag att äntligen så ska jag få börja om på nytt. Det var en som gick i samma klass som jag bytte ifrån och som gick i samma klass även på gymnasiet, en av dom taskiga. Men jag tänkte att detta SKA gå.

Jag trivdes sjuuuukt bra dom första 3 månaderna och kom verkligen in i klassen. Men sen så hade den personen sagt till de "tuffa" i klassen det som jag har vart med om. Vad hände då? Jo dom gick på mig IGEN!

Trodde att detta var slutet på mitt liv. Jag orkade inte leva längre.... Jag bröt ihop flera gånger och var tvungen att springa där ifrån. Jag hade stöd från rektorn i början men inte längre. Nu ska jag börja 3:an till hösten och hela höstterminen är klassen ute på praktik. När vi kommer tillbaka så har jag varit stenhård på att jag ska gå distans om jag ska orka med allt. Jag klarar inte av att se dom mer, mår så sjukt dåligt.

Går inte längre till rektorn då jag inte har något stöd där ifrån längre. Det är så sjukt tragiskt, men så är det.

Att ha varit utsatt under så många år har varit grymt jobbigt. Jag har mått sjukt dåligt och har endast haft stöd hemifrån och från närmaste vännerna. Inte från skolan, inte från någon skola. Har bara haft stöd från kuratorn.

Jag tycker inte att folk ska få vara med om detta. Att bli utsatt är en känsla som inte går att beskriva. Självförtroendet blir väldigt dåligt och personer runt om kring som står en nära mår dåligt.

Vad är det för mening att mobba andra? Det är en svag punkt som mobbarna gör. Personer som mobbar har det väldigt jobbigt på något sätt själv och behöver ta ut de på någon annan. Mot någon som är snäll.

Har ni varit med om någon sådant? Berätta gärna er egna historia!